Ece Temelkuran är en av de turkiska journalisterna som premiärminister Erdogan har pekat med pekfingret mot på sistone. Men hon vågar bara ännu mer. I sin senaste artikel återger hon en episod ifrån år 1995:
"Jag och mina kollegor var på väg till Muş [kurdisk stad]. Militären stoppade oss. Vi blev oroliga och undrade vad det var som hände. Militärsoldaten sa beordrande att översten ville bjuda oss på te. Väl framme berättade översten om sina tjänsteår i regionen, om sin 'gedigna' kunskap och om sina 'genialiska' idéer. Den mest 'genialiska idén' var denna:
'Man borde samla alla Kurder på ett stadion och förinta dem 10 tusen åt gången'”
onsdag 30 november 2011
Känd turkisk journalist och debattör: Viktigt med intervju med Öcalan
M A Birand, turkisk journalist och debattör som skapar rubriker: "Med 3 miljoner röster på BDP har vi en styrka på 10-15 miljoner att göra med" skrev han i somras. Han är den förste turkiske journalisten som har intervjuat idag fängslade kurdiske ledaren Abdullah Öcalan. Intervjun gjordes i juni 1988. “Intervjun med Öcalan var viktig. Också idag är det viktigt. Som journalist åkte jag och träffade Öcalan. Sedan bröt helvetet loss. Det var som att jag hade skapat Öcalan och gett denna gåva till Turkiet. Så var statens attityd mot mig. Att jag hade skrivit att Abdullah Öcalan håller på fotbollslaget Galatasaray och att han föder upp duvor, anklagades som ‘beröm av terrororganisationen' och domstolen krävde 15 års fängelsestraff för mig. Korrupta TRT [turkisk stats-tv] var med i denna hetsjakt. Det är ingen skillnad på Abdullah Öcalan då och nu. Han talade om självständighet men i verkligheten menade han också då att få ha rättigheter inom Turkiet. Öcalan förändrade mycket. De som har följt Kurdfrågan ser att Öcalan flaggar för Kurdfrågan och ger kurderna deras egen identitet. Turkisk media har generellt varit mycket kylig, mycket Turk, gentemot Kurdfrågan". |
Ursäkt inte erkännande
Efter turkiske premiärminister Erdogans "ifall det är nödvändigt med en ursäkt å statens vägnar och om det finns en sådan litteratur [tradition?] så kan jag be om ursäkt och jag ber om ursäkt", så lämnade kurdiske Bdp-ledaren Demirtas en motion om utredning av folkmordet i Dêrsim. Förslaget röstades ner av Erdogans eget parti AKP. Vilket erkännande.
onsdag 23 november 2011
En reserverad ursäkt
"Turkisk ursäkt till kurder" skrev DN idag http://www.dn.se/nyheter/varlden/turkisk-ursakt-till-kurder
En sökning på en primärkälla fann denna: http://www.beyazgazete.com/video/2011/11/23/basbakan-erdogan-dersim-belgelerini-acikladi.html
Ingenstans i sitt tal ber Recep Tayyip Erdogan kurderna om ursäkt.
Vad Erdogan säger är något i polemik med oppositionspartiet CHP:s partiledare Kemal Kiliçdaroglu. Erdogan visar upp tre dokument som alla är undertecknade av CHP:s ministrar på 1930-talet som handlar om massmord på ca 13 800 personer i Dêrsim vid olika tillfällen.
Det är med hänvisning till de dokumenten som Erdogan ställer frågan:
"Vem av oss är det som ska be om ursäkt? [...] Om det är nödvändigt att be om ursäkt på turkiska statens vägnar, så kommer jag att be om ursäkt, jag ber om ursäkt. [...] Men om någon så är det Kiliçdaroglu som måste be om ursäkt på sitt partis vägnar" säger Erdogan. Polemiken mellan Erdogan och Kiliçdaroglu är inte något nytt egentligen.
Nytt är däremot att Recep Tayyip Erdogan talar i termer av en "förnekelse- och utrotningspolitik" som turkiska staten har fört gentemot kurderna. Vad han däremot förnekar är att den politiken fortfarande pågår också under hans eget styre.
lördag 12 november 2011
Anledning att blogga
Jag har en syssling som gör obligatorisk turkisk militärtjänst just nu. Vi har gemensamma kusiner som förlorade sina liv på den kurdiska sidan, varav civila som mördades i tortyrkammare, i Turkiets krig mot "de rebelliska" kurderna. Han är stationerad i ett område där kriget är intensivast mot den kurdiska gerillan. Hans mor är inte bara orolig för att han kan dödas utan också för att han kan tvingas döda. Inte alla förstår vår tragedi.
Jag har sett bilder på honom där han är klädd i turkisk militäruniform med turkisk flagga på. Vem är han i den uniformen?
Mystiska fall av självmord inom den turkiska armén som har visat sig vara tekniskt omöjliga att utföra har väckt starka misstankar hos anhöriga som menar att det i själva verket rör sig om avrättningar. I vissa fall har de anhöriga känt till att deras son/bror har känt sig otrygg, blivit hotad eller rentav fruktat för sitt liv. Dessa slags historier känner många kurder till men de flesta vågar inte tala högt om det. Sedan finns säkert också riktiga självmordsfall med tanke på de samvetskval som kurder kan känna när de skickas ut i krig mot sina bröder och systrar i gerillan.
Det stämmer att våld föder våld. Den turkiska staten bildades år 1923. "Lycklig är den som kallar sig turk" var (är fortfarande) Turkiets officiella slagord som skulle bankas in i kurderna med hjälp av lärarens pekpinne, polisens batong och militärens vapen. I kölvattnet av 1980 års militärkupp då den fortfarande gällande konstitutionen skrevs av generaler, massgripanden av oliktänkande och ett brutalt tortyrsystem, startade år 1984 ett väpnat motstånd mot Turkiets vålds- och förnekelsepolitik gentemot kurderna. Det pågår ännu.
Året är 2011, Turkiet är FN-medlem, Nato-medlem och EU-kandidatland men fortfarande får människor inte yttra sig fritt eller nyttja sin mötesfrihet. Kurder har fortfarande inte ens rätt till undervisning på sitt eget språk i sitt eget land. Turkiet har flest fängslade journalister i världen idag och 1/3 av alla terrordomar i världen är utdelade enligt turkisk lag i de sk KCK-målen. Det handlar om över 5 000 fängslade däribland parlamentariker, borgmästare, andra förtroendevalda, MR-aktivister, akademiker och studenter. Rättegångarna som har lett till dessa fängelsedomar har beskrivits som hån mot allt vad rättssäkerhet och demokrati heter.
Det går inflation på terrordomar i Turkiet. Detta inte bara allvarligt skadar människors tro på rättssäkerhet och demokrati utan också tömmer begreppet "terror" på innehåll. EU-parlamentarikerkommitténs ledamot Richard Howitt som har följt KCK-målen beskriver det så här: "...7,500 pages on the indictment list, but not one mention of any weapon or any violence seems to suggest it's a series of political trials against Kurdish activists". Men den mörkaste skamfläcken för Turkiet är nog de hundratals barnen som har åtalats och dömts i dessa KCK-mål. Politiska barnfångar. De är kurdiska barn.
Hittills är det anmärkningsvärt få turkar som uttalar sig mot sin stats politik och krig mot kurderna. Det handlar inte bara om en indoktrinering utan också rädslan för repressalier ifrån den egna staten för också turkiska intellektuella fängslas när de uttalar sig om människorättskränkningarna gentemot kurderna.
En annan förklaring är att kriget aldrig har förts på turkisk mark; turkar har aldrig förföljts som turkar, de har inte fått sina hem nedbrända av militären, de har ingen erfarenhet av vad det innebär att vara kurd. Kriget förs på kurdisk mark; det är nästan uteslutande kurdiska civila och kurdernas natur och miljö som drabbas inte bara av Turkiets vålds- och förnekelsepolitik utan också av att det kurdiska motståndet förs på egen mark. Det är kurdiska mödrar som är oroliga för både sonen i militärtjänsten och dottern i gerillan.
Jag har sett bilder på honom där han är klädd i turkisk militäruniform med turkisk flagga på. Vem är han i den uniformen?
Mystiska fall av självmord inom den turkiska armén som har visat sig vara tekniskt omöjliga att utföra har väckt starka misstankar hos anhöriga som menar att det i själva verket rör sig om avrättningar. I vissa fall har de anhöriga känt till att deras son/bror har känt sig otrygg, blivit hotad eller rentav fruktat för sitt liv. Dessa slags historier känner många kurder till men de flesta vågar inte tala högt om det. Sedan finns säkert också riktiga självmordsfall med tanke på de samvetskval som kurder kan känna när de skickas ut i krig mot sina bröder och systrar i gerillan.
Det stämmer att våld föder våld. Den turkiska staten bildades år 1923. "Lycklig är den som kallar sig turk" var (är fortfarande) Turkiets officiella slagord som skulle bankas in i kurderna med hjälp av lärarens pekpinne, polisens batong och militärens vapen. I kölvattnet av 1980 års militärkupp då den fortfarande gällande konstitutionen skrevs av generaler, massgripanden av oliktänkande och ett brutalt tortyrsystem, startade år 1984 ett väpnat motstånd mot Turkiets vålds- och förnekelsepolitik gentemot kurderna. Det pågår ännu.
Året är 2011, Turkiet är FN-medlem, Nato-medlem och EU-kandidatland men fortfarande får människor inte yttra sig fritt eller nyttja sin mötesfrihet. Kurder har fortfarande inte ens rätt till undervisning på sitt eget språk i sitt eget land. Turkiet har flest fängslade journalister i världen idag och 1/3 av alla terrordomar i världen är utdelade enligt turkisk lag i de sk KCK-målen. Det handlar om över 5 000 fängslade däribland parlamentariker, borgmästare, andra förtroendevalda, MR-aktivister, akademiker och studenter. Rättegångarna som har lett till dessa fängelsedomar har beskrivits som hån mot allt vad rättssäkerhet och demokrati heter.
Det går inflation på terrordomar i Turkiet. Detta inte bara allvarligt skadar människors tro på rättssäkerhet och demokrati utan också tömmer begreppet "terror" på innehåll. EU-parlamentarikerkommitténs ledamot Richard Howitt som har följt KCK-målen beskriver det så här: "...7,500 pages on the indictment list, but not one mention of any weapon or any violence seems to suggest it's a series of political trials against Kurdish activists". Men den mörkaste skamfläcken för Turkiet är nog de hundratals barnen som har åtalats och dömts i dessa KCK-mål. Politiska barnfångar. De är kurdiska barn.
Hittills är det anmärkningsvärt få turkar som uttalar sig mot sin stats politik och krig mot kurderna. Det handlar inte bara om en indoktrinering utan också rädslan för repressalier ifrån den egna staten för också turkiska intellektuella fängslas när de uttalar sig om människorättskränkningarna gentemot kurderna.
En annan förklaring är att kriget aldrig har förts på turkisk mark; turkar har aldrig förföljts som turkar, de har inte fått sina hem nedbrända av militären, de har ingen erfarenhet av vad det innebär att vara kurd. Kriget förs på kurdisk mark; det är nästan uteslutande kurdiska civila och kurdernas natur och miljö som drabbas inte bara av Turkiets vålds- och förnekelsepolitik utan också av att det kurdiska motståndet förs på egen mark. Det är kurdiska mödrar som är oroliga för både sonen i militärtjänsten och dottern i gerillan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)